Bad och behandlingar
De behandlingar som erbjöds på Helsjöns gyttjebad och kuranstalt var välkända, dess effekter var väl dokumenterade. Vattnet i varmbadhuset värmdes upp med ånga från en särskild ångstation. Ett rör från denna förde ångan till vattnet och värmde det till den temperatur som var föreskriven för respektive patient. Detta stod angivet på receptet. Baderskorna gav sedan partiell behandlig eller helbehandling med gyttja eller annat bad som var föreskrivet patienten.
August Berntsson var maskinist för ”ångalstraren” fram till sin död 1907, därefter tillträdde Cullberg tjänsten. Maskinisten tog också upp lera ur sjön.
I allmänhet ansågs gyttja verka rent mekaniskt då kroppen masserades med den, särskilt när de bästa gyttjorna användes. De innehöll ofta mikroskopiska kiselnålar. Med helsjögyttjan tillkom ytterligare en komponent. Man var nämligen helt säker på att den var radioaktiv vilket ansågs ytterligare förbättra dess egenskaper vid behandling av t. ex. reumatisk värk. Gyttjan värmdes och gneds in på den onda kroppsdelen som sedan lindades med gastaft och filtremsor (eller flera filtar om det var en helkroppsinpackning). Gyttjan fick på detta sätt verka i 20 minuter. Det blev ett väldigt varmt paket; när man lossade på filtarna nästan ångade det. Gyttjan avlägsnades med varma tvättningar eller varm dusch och badet avslutades med en svalare avkylning, dock aldrig kallare än 28°. Det var viktigt att gyttjebadrummen höll en behaglig temperatur, minst 30–35°. Efter gyttjebadet kliade det över hela kroppen; herrarna sågs ofta stå och klia ryggen mot något träd. Den i särklass främsta (och dyraste) behandling man erbjöd var helgyttjemassagebad med den berömda helsjögyttjan. Partiella gyttjemassagebad gavs då smärtan satt i en specifik kroppsdel. År 1901 kostade ett helgyttjemassagebad 1,50 kr.
Halvbadet utfördes något olika på olika badanstalter men gemensamt var att ett vanligt badkar med inte alltför höga kanter fylldes till 10–20 cm med vatten. Badet varierade i temperatur mellan 10–12° och 25–30° beroende på vilken åkomma som behandlades. Patienten satt i badet med utsträckta ben, vattnet täckte då låren. Vanligen hällde baderskan vatten över patientens nacke och rygg, samtidigt som hon frotterade dessa kroppsdelar med sin lediga hand. Patienten frotterade under tiden själv den främre kroppshalvan samt benen. Med detta bad uppnådde man en ökad kroppsvärme och en behaglig känsla av lättnad och välbefinnande. För anemiska patienter gavs halvbad i svalt vatten, vid lidanden i centrala nervsystemet föredrogs högre temperatur med översköljning och kraftig frottering. För att ge ett bra halvbad krävs att baderskan har ett gott handlag. År 1901 kostade ett halvbad 70 öre.
Till tallbarrsbadet var man tvungen att först bereda en dekokt genom att i vatten koka fina barrbeklädda kvistar av tall och gran. Denna dekokt tillsattes badvattnet. Tallbarrsbadet verkade, genom de terpentinartade ämnen som dekokten innehöll, starkt retande på huden och ansågs därför ”särdeles välgörande vid rheumatiska affektioner, gamla bröstkatarrer o. s. v.” Vid detta bad behövde inte kroppen frotteras så mycket, avkylningen efteråt skulle också vara ganska mild. Ett tallbarrsbad kostade 1,20 kr år 1901.
Bassängbadet kostade 20 öre år 1901, eller 7 kr för en hel sommar. Då vattnet var källkallt rekommenderades patienten att först värma kroppen t. ex. i ångskåpet och sedan med ett språng kasta sig i vattnet. Nervretliga och svaga personer gavs först ett halvbad på 16–20° innan de under några sekunder doppade sig i bassängen. Bassängbad lämpade sig särskilt väl då inre organ inte fungerade som de skulle samt vid fettbildning. Däremot skulle man undvika badet vid svår anemi, lungsot, hjärtsjukdom och ”styvhet i kärlsystemet”.
Flera bad avslutades med en kall avrivning, som också med fördel användes som egen behandling, särskilt vid kroniska hjärtlidanden, emfysem, lungkatarr och mag- och tarmkatarr. Den kalla avrivningen innebar att ett i blött och urvridet lakan lindades runt patientens kropp. Lakanets ena hörn hölls fast mellan patientens högra arm och bål, därifrån lindades det över bröstet, under vänstra armhålan, över ryggen, över högra axeln och vidare över vänstra axeln. Det hörn som då var kvar lindades runt halsen, ett annat hörn lindades tätt kring lår och ben. Avrivningen varade från några sekunder upp till en halv minut. Genom att använda ett mer eller mindre blött lakan samt varierande grovlek på tyget erhöll man starkare eller svagare avkylning av kroppen och därmed uppnåddes olika effekt av behandlingen. En kall avrivning kostade 25 öre år 1901.
För 30 öre kunde man få behandling med dusch. På badanstalterna fanns olika typer av duschar, främst nämns cirkelduschen där vattnet träffade kroppsytan i rät vinkel. Regnduschen, skivduschen och strålduschen var varianter med olika form på hålen i duschmunstycket. Det ansågs inte vara bra att få regnduschens strålar rakt på huvudet; därför beskrivs i badprospekt ganska ingående hur man skulle hålla undan huvudet och samtidigt röra på kroppen för att få alla kroppsdelar avkylda. Vidare fanns duschar för särskilda kroppsdelar, t ex nackdusch, ryggradsdusch och mjältdusch. Behandlingen användes bl. a. vid nervlidanden, sjukdomar där man ville öka blodcirkulationen, nutritionsrubbningar, malaria och vid hypertrofi av större inre organ. I flera prospekt framhölls att det på Helsjöns kuranstalt fanns skotsk dusch.
För sittbadet användes en balja av trä eller zink, ungefär 60 cm i diameter, i framkanten ca 25 cm hög och baktill ca 40–60 cm. Patienten satt i baljan med fötterna utanför. Benen höljdes med handdukar eller filtar, på överkroppen hade patienten något klädesplagg. Så mycket vatten hälldes i baljan (ca 30 liter) att det nådde upp till patientens navel då denne satt i baljan. Badtiden och vattnets temperatur berodde på vilken verkan sittbadet skulle ha, temperaturen kunde variera från källkallt till 38° och tiden från 2 till 30 min. Kalla sittbad ordinerades vid slapphet i magen och i underlivets organ och vid mag- och tarmkatarr. Dock inte vid akut inflammation eller vid kramp i urinblåsan då de var direkt skadliga. Varma sittbad användes vid häftig kramp. Efter sittbadet var det bra att ta en promenad; om man satt stilla kunde man lätt bli förkyld. Kostanden för ett sittbad var 50 öre år 1901.
För att åtnjuta effekterna av ett ångskåp satte sig patienten i ett sådant, huvudet stack upp genom ett hål. I ångskåpet var luften mättad med fuktighet, bästa effekt nåd-des om temperaturen långsamt höjdes från 20° till max 40°. Behandlingen var en modifikation av våt respektive torr inpackning och ordinerades för att genom värmeökning framkalla kraftig svettning hos patienten, vilket i sin tur medförde en förslappning i de perifera blodkärlen som då fylldes med blod, hjärtverksamheten sjönk och hela nervsystemet erfor lugn. Under behandlingen kunde det ibland hända att patienten föll i sömn. År 1901 kostade en behandling i ångskåp 90 öre. Övriga behandlingar var nauheimerbad, lokalbad, luft- och solbad, samt så småningom också salta karbad. Möjlighet till elektricitetsbehandling gavs redan tidigt. Dietföreskrifter gavs ibland men inte i någon större omfattning.
» Nästa kapitell: Personalen
