Kuranstalten i ny regim
Den 1 oktober 1945 köpte Allan Wigelius och Alex Lindqvist aktierna i Aktiebolaget Helsjöintressenter, som ägde Helsjön och dessförinnan hade hyrt ut lokalerna till Utlänningskommissionen. Wigelius och Lindqvist anlitade byggfirman Ohlsson & Skarne som restaurerade de hårt nedslitna husen. De lånade en hel del pengar och gjorde en grundlig renovering helt enligt tidens ideal. Stora perspektivfönster sattes in för att gästerna skulle ha ”en levande tavla över den fagra nejden i all sin skiftande rikedom”. Inredningsexperter utformade tilltalande interiörer så att ”alla detaljer, möbler, textilier, belysningar etc. samverkar till att inrama sällskapslivet i en atmosfär av hemtrevnad och god smak”.46 För att väcka intresse hos folk, inte minst hos gamla trogna badgäster, annonserades det i flera tidningar om att Helsjön snart skulle öppna igen.
Den 1 april 1947 startade Wigelius och Lindqvist ett nytt bolag: Helsjöns kuranstalt AB. Detta bolag arrenderade husen av Aktiebolaget Helsjöintressenter till en kostnad av 20 000 kr per år.
I april 1947 öppnades en totalrenoverad kuranstalt. Man annonserade om att Helsjön återuppstått under ny regim, och man satte in flera platsannonser för olika tjänster: köksföreståndarinna, kökselever, städerskor, första kokerska, telefonist, portier, baderskor, värdinna.48 Förhoppningarna var höga; man hade tryckt upp broschyrer där Sveriges modernaste kuranstalt lanserades. Kungliga medicinalsty-relsen godkände anstalten som enskilt sjukhem och gästerna manades att boka in sig snart för att försäkra sig om att få plats. Man förväntade sig tydligen en stor efterfrågan på bad och behandling.
För att gästerna skulle kunna räkna med en total fast kostnad per dag inkluderades kurbehandlingen i priset för helpension. Gäster som bodde en kortare tid utan kurvård fick ett lägre pris på boendet. Priset för ett enkelrum med rinnande varmt och kallt vatten och nymodern inredning inkl. helpension och kurbehandling varierade mellan 23 och 27 kr per dag. Ett dubbelrum med samma standard kostade från 39 till 46 kr per dag för två personer. I annexen kostade ett enkelrum mellan 17 och 20 kr per dag och ett dubbelrum kostade från 30 till 35 kr per dag för två personer. Annexen var fem modernt inredda vinterbonade villor, nämligen Tvåan, Trean, Almeberg, Bergshällan och Hansan. Inskrivningsavgiften var för hela vistelsen 15 kr. Frukost serverades mellan kl 8.30 och 9.30, lunch kl 13 och middag kl 18.
Ganska snart började motgångarna. Redan i maj 1947 dog Alex Lindqvist, som varit ekonomiskt ansvarig. Wigelius stod nu helt ensam. Tillströmningen av badgäster var inte så god som man hoppats. Man annonserade regelbundet om att Helsjöns kuranstalt öppnat igen och hade öppet hela året. Den 17 september annonserade man i Svenska Dagbladet om samarbete och sökte kapital, men Helsjöns kuranstalt stod inte att rädda. Redan den 11 oktober 1947 begärdes Helsjöns kuranstalt AB i konkurs och samma dag begärdes Aktiebolaget Helsjöintressenter i konkurs.
Först då konkurserna kungjordes i pressen gick det upp för en del av fordringsägarna att det fanns två bolag. Det hade inte alltid varit klart vilket bolag som beställt de olika arbetena. Wigelius och Lindqvist var ju styrelseledamöter i båda bolagen. Särskilt svårt var det att bestämma vad som skulle anses vara fast installation och därför stå för Aktiebolaget Helsjöintressenter. Det hela förenklades inte av att Helsjöns kuranstalt AB inte existerade före den 1 april 1947, d.v.s. då allt renoveringsarbete gjordes. Några fordringsägare garderade sig och skickade för säkerhets skull sin fordran till båda konkursbona. Wigelius stämdes av ett flertal fordringsägare som känt sig lurade av att det varit två bolag.
Den 25 maj 1949 blev det exekutiv auktion, men det dröjde ända till 8 maj 1951 innan slutredovisning kunde göras. Fordringar på omkring en miljon kronor hade lämnats in till de båda bolagen. Utdelningen blev ca 10%.
