Helsjösagan
Texel och Hella
Ofta letar man efter en förklaring till att en plats heter som den gör. Så är fallet också när det gäller Texelberget och Hällesjön, det ursprungliga namnet på Helsjön. Berättelsen om Texel och Hella är en sådan ”förklaringssägen”. Den innehåller flera kända och spridda motiv. Det är inte säkert att det är fråga om en äkta sägen. Enligt uppgift är berättelsen hopsatt av en badgäst i början av 1900-talet. Då målade man också med vit färg på den lilla ön, så att den skulle se ut som ett lindebarn.
Där Hällesjön nu ligger fanns det förr en grotta, där jätten Texel bodde tillsammans med tjuvar och rövare. I Skoga by inte långt från Texels grotta bodde en ung flicka, som hette Hella. En dag gick hon ut i skogen men kom inte tillbaka. Gårdsfolket letade överallt, men förgäves. Man tänkte, att hon hade fallit ned för något stup, råkat ut för vargar eller drunknat i Hornsjön, som breder ut sig vid Skoga.
Men Hella hade blivit fångad av rövare och förd till jätten Texel, som tvingade henne stanna kvar och gifta sig med honom. Hella måste bo i grottan i många år, och hela tiden längtade hon hem.
En jul lyckades hon övertala jätten; hon skulle få gå till Skoga och hämta julhalm att lägga i grottan. Men hon måste lova att inte tala om för någon människa var hon bodde och hur hon hade det hos jätten. Hon gav sitt löfte, och på julaftons morgon var hon hemma i Skoga. Alla på gården ansatte henne med frågor, men hon svarade inte; hon hade ju lovat jätten att inte säga något till någon människa. Så kom katten in. Den kände igen Hella och strök sig mot hennes ben och jamade. Och då berättade Hella för katten om allt hon hade varit med om, från det att hon blev tillfångatagen i skogen till dess att hon fick löfte om att gå hem efter julhalm. Till slut sa Hella till katten: ”Tänk om alla bönderna härifrån trakten kom med klubbor och högafflar, grepar och knölpåkar, då skulle de nog få bukt med jätten och hans anhang. Men de måste akta lindebarnet, min lilla flicka.”
När Hella gick tillbaka, lade hon med jämna mellanrum ut halmstrån i kors hela vägen ända fram till grottan. Ändå blev det halm kvar, så att grottan kunde göras trivsam och ombonad. Julmat och ljus hade hon också tagit med sig hemifrån.
Efter jul hade jätten kalas för alla sina vänner. Mitt under festen kom en stor skara objudna gäster. Det var folk från flera mils omkrets. Med vapen i händerna hade de följt de korslagda halmstråna. Nu var gömstället upptäckt. När jätten förstod, att han inte kunde undkomma, tog han Hella och kastade henne högt mot angriparna. Hon föll till marken med sådan kraft, att det blev ett djupt hål, som sedan fylldes med vatten. Så kom Hällesjön till. Sedan kastade jätten det lilla barnet. Det hamnade i sjön, och där ligger än i dag en liten ö, som heter Lindebarnet. Och när jätten själv blev dödad av angriparna, förvandlades han till sten, till Texelberget.
Så lyder alltså sagan om Texel och Hella. Enligt ortnamnsforskarna har berget av någon anledning fått sitt namn efter en sorts yxa, som kallas täxla. Hällesjön betyder ’sjön vid det branta berget’.
