Kategori: Elevblogg
Det är söndag morgon på Helsjön och jag har precis ätit gröt med blåbär och banan. I köket på andra våning var det lugnt, ingen syntes till så här på morgontimmarna. När jag gick för att släcka en golvlampa som stod tänd i tv-rummet intill köket tyckte jag mig märka att rummet såg annorlunda ut. Färgerna bakom tv:n var i en ljusbrun nyans i morgonljuset som jag aldrig sett förut. De gröna, lummiga sofforna såg ovanligt välvårdade ut. Lite som i en inredningskatalog.

Första veckan har gått efter jullovet och det känns bra att vara tillbaka. Men det är inte precis som ”vanligt”, i allafall inte i mig och för mig. För det här är min sista termin på Helsjön innan det bär iväg ut i ”den stora världen”. Det Helsjön jag så många gånger åkt från och kommit tillbaka till kändes den 10 januari, när jag och Emelie kom med ett sent tåg till Horred, inte precis som när vi åkte härifrån innan julen. Något hade hänt. I mig, i väggarna. Jag hade andra ”glasögon” på mig efter en mysig jul med mycket slappande hemma i Knivsta.

Sonja, min pianolärare och mycket mer, gav en mycket bra liknelse när vi hade klassmöte i tisdags. Hon liknade den nya terminen vid ett stort leksandsknäcke. Inte en liten rektangulär, hård smörgås utan en hel brödkaka med hål i mitten. Men nu fanns det två hål i kakan. ”Vad kunde de symbolisera?” Jo, de två loven vi har framför oss i vår. Små pauser från skolan. Annars fanns det i tisdags inte många ”tuggor” borta från kakan, som ju är en brödkaka att äta med njutning och eftertanke. Inte vill någon av oss stå i maj och känna ”men vänta nu, har jag redan ätit upp hela mackan?”, lite som när man sitter vid tv:n och äter och slurpar i det ena och det andra utan att egentligen lägga märke till det.

Jag tycker att den här terminen känns spännande och inspirerande. Fast det är den fjärde för mig känns den ändå inte ”gammal”. Den känns fräsch, med många nya musikstycken att ”bita i” och många måltider att sitta kvar en extra stund vid matbordet och prata med några vänner. För som Joel sa igår kväll är ”relationerna det enda vi har kvar” i slutändan. För det är ju ändå godast att äta en nybredd knäckemacka tillsammans med någon man tycker om. Kanske passar det extra bra med ett hjärtformat bröd då?

Av Katarina Lundberg | 2010-01-17 |
Skriv ut
«« Tidigare inlägg: När det klaffar
»» Senare inlägg: Mycket musik i vinter